måndag 27 augusti 2012

I Love You, Rebeka

Efter att Vaktis gett mig en hink och en borste gick jag upp till sjuornas korridor. Men jag hade otur. Såklart. Han stod redan där och skrubbade. När han såg mig tappade han borsten och stirrade på mig. Robert Hansson från B-klassen. En kille med kolsvart hår och gröna ögon. Lite lik Harry Potter fast utan glasögon. Han klädde sig hyfsat bra men man kan inte säga att han var söt, precis. 

 - Ehh... stammade han fram medan jag ilsket gjorde mina ögon till springor. Han blev så förskräckt att han vände sig om och sprang det fortaste han kunde nerför trapporna. Och jag ropade några väldigt fula svordomar efter honom. Om jag bara inte hade gjort det! Plötsligt såg jag en liten vattenpöl som Robert droppat från sin hink när han burit upp den innan. 

 - AKTAAAAA! ropade jag. Om jag bara inte hade gjort det. Om jag bara hade hållit käft! Men det var försent. Genom den lilla fördröjningen då han tittade tillbaka på mig för att fråga varför jag ropat åt honom halkade han på den lilla blänkande pölen och föll. Han ramlade handlöst ner för trappan. En dov duns hördes när hans huvudet stötte i det nedersta trappsteget. Allt blev tyst. I cirka en sekund. Sedan skrek jag rakt ut och började störta ner till Robert. Det kändes som om vägen aldrig ville sluta. Dörrar öppnades i andra korridorer, lärare och elever tävlade om vem som kunde räcka ut sina huvuden mest för att se vad som hände, men jag märkte nästan inget av det. Jag var nästan nere vid Robert när jag hörde en röst bakom mig.

 - Rebecka?! Vad händer? Det var Eva-Britt som ropade. Under den lilla fördröjningen när jag vände mig bakåt för att kolla vad hon ville halkade jag på den lilla pölen precis som Robert hade gjort. Det kändes som om allting gick i slowmotion och jag flög ner för trappan. Jag lade märke till att både jag och Caroline uppe vid klassrummet skrek. Rädslan kändes i hela kroppen. För att förhindra att bli lika skadad som Robert (även om jag hade förtjänat att dö) tog jag emot med händerna. Väl nere vid marken kände jag smärtan och jag slog automatiskt en kullerbytta. Sedan svartnade allt.
***
Både Robert och jag är döda nu. Egentligen borde det finnas lag på att sådana som jag inte får ha en sådan fin bästis. Så mycket ont jag gjort mot honom. Det var jag som fick honom att halka. Men mellan oss finns inget mer kärlekssnack och det är lika bra. Som kompis är han bäst!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar