onsdag 10 oktober 2012

Huset på kullen


HUSET PÅ KULLEN

Oktober, 1876
Huset är precis så stort som på bilden som far visade mig. Det ligger i utkanten av det lilla samhället, uppallrat på en kulle. Vart man än tittar ser man granskog. Mörk och tät som i sagorna. Det känns som att bo mitt i skogen. Det är så tyst på kvällarna att man kan tro att alla människor flytt härifrån och bara fåglarna har stannat kvar. Jag fattar inte varför far tvunget måste flytta just hit. Tystnaden, brukar han svara. Som författare behöver han ha det tyst omkring sig. Stan har blivit för bullrig och gapig. Far gör mest vuxenböcker. Ni har säkert läst recensioner, men kanske inte tänkt så mycket på vem som har gjort den. Jag gillar att läsa, även om jag inte är skriftligt begåvad som far, men en sak vet jag: Jag tycker inte om tystnaden. I alla fall inte den här tystnaden.

Huset har fyra sovrum, ett kök lika stort som vår lägenhet i stan, två toaletter, ett gigantiskt vardagsrum och en balkong lika bred som ett fartygsdäck. Vi har kvällssol och om man kisar kan man ana Siljan bakom grantopparna. Huset är perfekt, sa far, ett fynd. Vi hade en jäkla tur som fick det så billigt.

Det har sin förklaring. Men det fick vi inte veta förrän det var försent. Vad som är fel med huset. Varför de förra ägarna flyttade härifrån efter bara ett halvår. Varför mina nya klasskompisar tystnade och fick något stelt i blicken när jag berättade var jag bodde. Mäklaren berättade ingenting. Det kanske inte hade spelat någon större roll. Far förälskade sig i huset, och som alla vet är kärleken blind.

Men huset älskade honom inte tillbaka.
Huset hatade oss alla.
Särskilt mig.

Det började den sjunde natten.  


***

November, 2076

- Hallå? Är det någon hemma? Inget svar. Pappa jobbar väl fortfarande, tänker jag. Någon mamma eller syskon har jag inte. Mamma dog när jag var liten. Jag tänker ofta på henne, men jag har vant mig nu. Det är bara jag och pappa. Vi bor i en liten stad, ganska nöjda med våra liv. Jag studsar in i köket, brer en macka och sätter mig vid bordet. Posten har kommit fast bara pappas räkningar, ett vykort och lite reklam för pizzerian längre ner i orten.

Eftermiddagen segar sig fram, jag sitter på vår balkong även om det högst kan vara 10 °C i luften. Jag har aldrig varit särskilt frusen av mig. Fysikläxan är gjord och det är bara lite mattetal kvar som jag ska göra. Ute är det dimmigt och det duggregnar. Lite scary, tänker jag och ler. Jag går in och stänger balkongdörren efter mig. Vattenkokaren piper och jag tar fram en kopp som jag vunnit under en av mina och pappas resor. I det översta blåmålade skåpet hittar jag lite te som jag snabbt och med vana fingrar häller i koppen.

Det är sent innan pappa kommer hem. Jag håller på att borsta tänderna när det ringer på dörren och en nyckel sätts i låset. Egentligen är jag van vid att pappa kommer hem sent. Men det är ändå något speciellt idag, han brukar säga till innan så jag vet ungefär när han ska komma. Idag hade han ingenting sagt.
- Hej gumman! ropar han och jag kikar ut ur badrummet.  
- Tjena pappa, svarar jag. Var har du varit? Han tecknar åt mig att vänta lite och sedan går han ut i köket. Pyjamasen hänger på den vanliga kroken och jag sätter på mig den. Pappa knackar på badrumsdörren och kommer in.

Han sätter sig på toalocket och jag tvättar snabbt mitt ansikte. Han säger mitt namn om och om igen:
- Laura. Laura. Min fina älskade Laura.
Jag förstår ingenting.
- Laura, det är dags nu. Vi ska flytta från denna staden. Jag har redan köpt huset. Vi flyttar om en vecka. Jag står där och gör ingenting. Vad var det pappa hade sagt precis? Vi ska flytta från detta huset vi haft så länge, så länge jag kan minnas? Han går ut, men kommer tillbaka nästan direkt. I handen har han en pappersmapp. Han öppnar den och tar ut ett foto. Huset är ganska gammalt och ligger i en mörk skog. Det är något mystiskt med bilden, men jag kan inte sätta fingret på vad det är. Är det kanske den blåmålade verandan där färgen flagnat av? Eller är det de gamla rabatterna var ogräset har vuxit genom jorden upp mot ljuset?

En vecka senare är allting packat. I filmer brukar man se stora, fula och bruna flyttkartonger överallt i huset, men hos oss är det bara två lite mindre. Pappa vill ha utrymme när han skriver sin musik. Jag fick ta med mig det viktigaste. Jag sa till pappa att jag i så fall ville ha med min finska bästis Aina. Han skrattade och föreslog att ta med mig gamla fotoalbum från när jag var liten istället. Jag och pappa har inte varit bästa vänner sedan han kom med beskedet.

Pappa packar in allting vår lilla Volvo och ler mot mig. Kom nu, säger hans ögon. Du måste bara se huset. Säkert, ger jag tillbaka med ironisk blick. Det är kallt när vi kommer dit. Solen står högt på himlen och det är klart i luften. Huset är lika fult som jag har fruktat.
- Vi kommer att ha det så bra! Kolla så stort allting är...

Jag tycker att det är för mycket, på ett sätt. Generös som pappa är (OBS! Sarkasm!) får jag välja rum. Det finns tre sovrum. Jag väljer det på ovanvåningen. Det finns inga tapeter, men två hyllor fyllda med gamla och dammiga böcker. En spindel kryper på golvet. Den är stor och gul och jag ryser. Oavsiktligt måste jag ha skrikit till -  pappas steg hörs tydligt på trappan när han kommer upp.
- Gumman vad är det? Innan pappa har kommit upp har spindeln smitit in i ett litet hål i väggen. Jag skakar på huvudet och förklarar att spindeln redan är borta.
- Ja okej Laura men säg till om det är något, okej? Du.. Jag vet att det inte kan vara lätt, men snälla Laura, försök förstå. Efter mammas död, så har jag känt mig lite sorgsen och jag är så glad att hon lämnade dig här hos mig. Hon skulle älskat det här huset, jag lovar! Det är med hjälp av hennes vilja som jag hittade hit. Sådan fin tystnad som jag kan använda som inspiration. Tystnad men ändå säger den så mycket. Jag tycker att vi har haft en sådan tur som fick huset så billigt!

Pappa går ner för trapporna igen, mumlandes vilken tur vi har haft och hur fint allting är. Ett leende spricker upp i mitt ansikte. Jag älskar när han berättar om mamma! Han säger ofta att jag har ärvt hennes chokladbruna ögon och det mörka håret med en liten touch av rött.

I den tystnaden som pappa beskrev packar jag upp mina grejer från flytten. Det är inte så mycket. Plötsligt förstår jag vad pappa menar. Tystnaden här bär på en historia, den vill verkligen berätta något. Med mina saker prydligt uppradade i hyllorna som redan fanns där går jag ner och frågar när det är mat. Det luktar köttbullar och makaroner. Gott! Ketchupen står som vanligt i huset och jag skrattar eftersom det är ganska konstigt att pappa har packat upp Heinz-ketchupflaskan nästan först. Flaskan ser lite annorlunda ut än vanligt. Men sedan kommer jag ihåg att vi inte ens har packat med ketchupen vid flytten. Det betyder att den måste ha tillhört de gamla ägarna av detta huset. Äckligt!
- Pappa... Packade du med ketchupen?
- Neeej... Hurså? Jag förklarar situationen och frågar vem som hade bott här innan. Han säger att han inte vet men att vi skulle kunna kolla upp det.

Dagarna går och jag märker hur jag börjar gilla detta stället mer och mer. Pappa har sagt att jag inte behöver gå till skolan dessa dagar och det är jag glad för. Ja, jag gör läxor och så men min fritid använder jag till att forska runt i naturen. På kvällarna sitter jag och läser, och allting är väldigt fint, utom nätterna. Jag sover oroligt och drömmer om en konstig kille  som sitter i huset.

En morgon frågar jag pappa igen vem som bodde här tidigare. Han har varit duktig och kollat efter men han tvekar innan han ger mig svaret:
- Njaa... Senast det bodde någon här var på slutet av artonhundratalet.
Jag flämtar till!  
- Så länge sen? Så ketchupen är från artonhundratalet?
Med äcklad min ställer jag tillbaka den i skåpet.

På kvällen sitter jag och funderar, fanns verkligen Heinz-ketchup på artonhundratalet? Det har gått sex dagar sen vi flyttade och nu har pappa äntligen fixat internet. Inte trådlöst, men vi har i alla fall internet. Men det är något som hindrar mig från att hämta laptopen och sätta mig här uppe med datorn för att forska. Detta är en historisk plats, som inte får förstöras med tekniska grejer tycker jag.
Hur länge har egentligen Heinz funnits? Jag förstår inte varför jag är så intresserad av denna fråga. Jag ställer frågan högt.
- Hur länge har Heinz funnits?

Varför gjorde jag det egentligen? Jag vet inte varför jag gjorde det eller om jag väntar mig något svar, det enda jag kommer ihåg är den här rösten. Rösten som kommer inifrån väggen. Det är en röst som låter som om den kunde komma från en kille, en ganska ljus mansröst.
- Heinz Ketchup kommer från 1876. Året som jag dog.
Konstigt nog behåller jag lugnet, som om jag redan vetat att en död kille  skulle svara.
- Vem är du?
Han svar kommer efter något lite tvekande.
- Det spelar ingen roll, säger han. Jag har kommit för att varna dig. Detta huset är farligt. Hur länge har ni bott här?
Han verkar bestämd, men jag kippar efter andan.
- Farligt? Ehm... Detta är den sjätte kvällen.
Han glider fram genom väggen och först nu får jag se hur han ser ut. Brunt mellanlångt hår och olivgröna ögon. Ganska lång och smal. Han pustar ut och ler.
- Ni har en kväll på er, bra då är jag inte För sen. Läs det här. Rösten är vänlig och fin, som om man automatiskt skulle vilja lyssna på den i evigheter. Han räcker fram ett litet häfte med anteckningar. Sidorna är gulblekta.

*
Men huset älskade honom inte tillbaka.
Huset hatade oss alla.
Särskilt mig.

Det började den sjunde natten.  

Mitt i natten vaknade jag av att far skrek. Jag rusade upp ur sängen.
- Far? Vad har hänt?
Trappan lät nog ganska mycket när jag sprang upp i stora kliv. Pappa hade rummet som låg längst bort på ovanvåningen. Han satt med vidöppna ögon som stirrade ut i tomma intet.
- Far? Far, hör du mig?

Han såg mig inte ens.
- Hugo, min son. Jag älskar dig. Det var det sista han någonsin sa. Jag gick ner till mitt sovrum och hämtade en kudde och mitt täcke, och satte mig vid pappa för att vakta honom. Jag var livrädd att något mer skulle hända. Men jag klarade inte av att se pappa där i sängen, så jag blundade och nästa morgon när jag vaknade var han borta.

Jag visste att huset gjorde det för att få mig att må dåligt. Redan samma dag bröt jag ihop och dog.
*

- Hugo? frågar jag tvekande. Är det du? Jag får inget svar. Vänta Det knackar på min dörr. Pappas röst hörs utifrån.
- Laura? Han öppnar dörren och jag kastar mig i hans famn.  - Vi måste lämna huset nu! Han nickar som svar och håller fram ett par likadana gulblekta sidor som jag hade i handen. Han berättar att han hittat dem i sin säng.

Vi lämnar redan huset den kvällen. Det enda vi har med oss är varann och bilen. Vi skrev en lapp och lade på köksbordet som varning till alla.

Lägenheten står fortfarande kvar som vi lämnat den i staden. Vi bor där igen och allt är precis som det var förr, innan vi hade flyttat. Pappa har bett om förlåtelse tusen gånger, även om jag redan förlät honom första gången, och sa att det var lugnt. Jag har inte berättat för någon vad som hände, inte ens Aina vet om det. Det är bara pappa och jag, och vi pratar aldrig om vad som hänt.

Allt är som vanligt, jag går i skolan och vi fortsätter jobba med samma saker, samma kungar i historian, samma mattebok. Som sagt: allt är som vanligt.

Efter en vecka får jag ett brev i brevlådan. Det är inte ett av de vanliga breven: räkningarna eller sådana. Det är adresserat till både pappa och mig. Det är gulblekt och påminner om Hugos anteckningar. Eftersom det också är till mig öppnar jag kuvertet och läser lappen (såklart gulnat, men detta har också blivit nerfläckat med kaffe) som finns inuti.

God afton Antonio, god afton Laura,
det var mycket trevligt att få träffa er, även om det inte var ett särskilt långt möte. Jag tror att jag måste förklara vissa saker för er. Som ni nog vet dog jag oktober 1876. Jag heter Hugo Andersson och levde tills jag var 14 år. Precis så gammal som du är nu, Laura.

Huset är nästan aldrig bebott, utom vart 200 år. Då dör vanligtvis 2 personer, först den som bor i rummet på ovanvåningen, sedan den personen som bor i ett av sovrummet där nere. Jag har varit med om den berättelsen och tänkte varna er.

Det fenomen som dödar människorna vet ingen vad det är. Mina gamla klasskamrater sa att det var ett trehövdat monster. Andra däremot säger att det är en sorts gas som tränger in i rummet och bedövar personen. Gasen är så stark att den drabbar den andra människan också. Själv vet jag inte vad det egentligen är. Gasen verkar mest rimlig. Jag är glad att jag hann varna er i tid. Ni, Antonio, verkar vara en trevlig musiker som kommer att göra stora ting. Och Laura, även du kommer att bli stor inom ett visst ämne. Vad sägs om kemi?

Jag vill passa på att berätta att jag råkade höra ert samtal om ketchupflaskan. Jag kan berätta att det var 1876 som Heinz tomatketchup kom ut i flaskform. Alla var hänryckta och älskade den nya smaken som man åt till bl a korv och potatismos. Far köpte redan en stor flaska en av de första dagarna den kom ut.
Jag hoppas att vi ses någon annan gång, helst inte under dessa omständigheter som vi träffats under förr. Ska vi säga att vi träffas vid den stora eken i er stad? På fredag (den fjärde december) klockan fem på kvällen? Jag tror att den ligger vid Stora Södergatan.
Med soliga hälsningar om hopp om att vi ses igen,
Hugo

Utan att jag har märkt det har pappa kommit hem och nu står han bakom mig och läser om min axel. Han stryker mig över kinden och jag känner en av hans tårar mot min arm. Jag kramar honom och han skrattar:
- Jag ska nog låta dig gå själv till eken, jag tror att ni säkert vill vara för er själva. Jag rodnar när pappa säger det och svarar genom att fråga var eken ligger.
- I utkanten i dessa små gator med rosenbuskar längs vägen och de gula husen. Jag skulle aldrig våga erkänna det men det som pappa beskriver låter romantiskt. Sedan fattar jag också varför pappa vill att jag ska gå ensam. Han förklarar det senare på kvällen. Det var just under den eken vid de gula husen med rosorna som han och mamma träffades. Det är också därför hans tårar stilla rann ner för det skäggbevuxna ansiktet när han läste brevet.

Tiden tills på fredag sträcker ut sig som en enda lång tunnel. Jag ser aldrig slutet på den. Men så äntligen är det torsdagkväll och jag vet att det bara är en natt och några skolämnen kvar att uthärda av längtan. Utan att jag själv har märkt det, har Hugo bosatt sig djupt inne i mitt hjärta. Jag undrar om det är tvärtom också? Jag har faktiskt ingen aning. Men jag vet att jag vill ha ett svar.

Jag har nästan somnat när jag hör en liten knackning på fönstret. En inbrottstjuv?! Jag går försiktigt fram till rutan och öppnar ljudlöst fönstret. Ingen är där. Men snön faller i mjuka flingor ner och jag undrar om jag bara har inbillat mig alltihop. Det kanske inte var någon som knackade? Jag gosar in mig i det varma täcket igen. Kudden har tyvärr hunnit kylas ner. Innan jag stänger ögonen kollar jag mot fönstret igen. Men visst jo! Det är något där, på marmorfönsterbrädet. Ett ihopvikt papper som jag snabbt hämtar. Det har hunnit bli vått, men den obehagliga, kalla känslan sprids inte ner i kroppen. Den som skrivit detta har gjort det med värme och glädje och försökt stänga ute kylan. Jag ler och lägger brevet under kudden.

Värmen från avsändaren sprider sig upp till mitt huvud och in i hela min kropp, där jag ligger och kurar ihop mig med bara fina tankar. Jag hör kyrkklockorna slå elva slag och jag plockar varsamt fram det vita kuvertet. Jag tänder nattdukslampan och dess gula sken sprids i rummet. Detta är inte gulnat som de andra breven jag har fått, fast det har blivit blött. Plötsligt känner jag ett sting av besvikelse. Det är säkert någon nnan  brevet. Men vilken normal människa skulle gå ut en snöig kväll klockan elva för att lämna ett brev? Jag känner bara en.
somskrivit
Man kan nästan inte läsa vad det står. Snön har förstört det mesta.
Med ett brett leende i ansiktet  översätter jag texten och skriver med de finaste bokstäverna jag någonsin sett av texten i min dagbok.

Kära Laura!
Jag ber om ursäkt för att jag kanske väckte dig. Jag var mycket glad att få träffa dig och din far vid huset. Ännu gladare är jag att få träffa dig imorgon. Vid den stora eken klockan fem. Jag längtar redan. Gör du det också? Något säger mig att du gör det.
Kramar från
Hugo

Jag ler för mig själv. Han är underbar, tänker jag. Den natten drömmer jag fina drömmar, och jag blir lite irriterad när pappa kommer och väcker mig. Fast det dåliga humöret försvinner direkt när jag kommer på att det är fredag. Och inte vilken fredag som helst. Fredag, den fjärde december. Aina ringer på dörren tidigare än vanligt för att vi ska ha följe till skolan. Jag mumsar i mig resten av mackan, borstar tänder och säger hejdå till pappa.

Det snöar fortfarande ute. De  kalla minusgraderna känns i luften. Snömolnen täcker till stor del den ljusblå himlen. För att värma mig stoppar jag händerna i jackfickan. Det är en ljuslila jacka som jag har haft i ett år. Fickorna är mjuka och gosiga. I den högra fickan känner jag papper. Gammalt skräp, antagligen reklam. Jag stannar plötsligt till. Chansen finns ju att det kommer från Hugo. Under lunchrasten efter vi har ätit ställer jag mig lite avsides för att kolla på vad det egentligen är. Reklam? Brev?

Det är en karta. Den är  svart/vit, men någon har fyllt i tunnt med färgpennor. Ett stort rött X är utsatt utanför en byggnad. Men vänta lite nu.. Detta är vår stad bara för 200 år sedan. Det är Hugo som har satt kartan i min jackficka. X:et visar var vi ska träffas. Vid den stora eken klockan fem idag.

THE END

Gjord av: Sonja i 7A

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar