onsdag 30 april 2014

Vandringen genom skogen

Metallgallret framför en gammal ventilationstrumma var uppfällt och hängde i två rostiga gångjärn. Sofia kikade in i öppningen, ungefär sextio gånger sextio centimeter, som ledde in i husväggen. Från den plats där Hampus stod syntes inget annat än mörker. Sedan uppenbarade sig en slinga av ...vad var det? Ånga? Rök? Det såg inte riktigt ut som någondera. En konstig utdunstning gled ut ur hålet och ringlade sig runt Sofia. Hon sträckte nyfiket ut armarna och böjde sig framåt.

”Nej!” skrek Hampus och kastade sig fram mot henne, men Sofias lilla kropp verkade sugas in i ventilationstrumman. Utan att tänka sig för stack Hampus in huvudet och axlarna i hålet. Metallgallret slog emot hans rygg. I nästa ögonblick föll han, neråt, neråt i tomma intet.

När Sofia satte sig upp igen, befann hon sig i en granskog. Solen glittrade genom grankvistarna runt henne och daggen från morgonen på buskarnas blad reflekterade strålarna. Sekunden senare fanns också Hampus bredvid henne. Hon sprang fram till honom och drog upp honom.
”Hampus! Är du skadad?” ropade Sofia.
Han log ett snett leende och tog sig om foten. Den hade antagit en rödaktig färg.
”Jag tror jag föll fel. Var är vi egentligen?” suckade han med sin mörka röst. 
Efter att ha pysslat om Hampus fot, såg Sofia sig om på riktigt. Hennes röda hår rörde sig lätt i vågrörelser i den lite svaga vinden som även fick trädens toppar att böja sig. 

Sofia, som alltid hade varit mycket av en äventyrare, ville genast runt och undersöka det nya stället de kommit till, men Hampus var lite tveksam. 
”Sofia, det kan vara farligt…” 
”Jag vet! Det gör det hela mycket mer spännande!”
Hampus fot började göra ont igen, och han satte sig ner igen för att vila. Tankarna kretsade runt i huvudet. De hade varit ute på den vanliga lördagspromenaden som de brukade. Denna gången hade de gått en annan väg och stött på ett stort hus, som såg ut som en gammal fabrik i ett industriområde. Sofia hade velat gå in, men det var låst, så hon nöjde sig med att titta in genom ett fönster istället. Det var då hon hittat öppningen i väggen, lite för liten för honom att passa igenom, men med Sofias lilla kropp hade det inte varit något problem för röken att dra in henne hit. Hampus hade också kommit igenom, även om han hade en ganska stor figur. Så nu var de båda i den här världen. 

Den var fin, det var Hampus tvungen att hålla med om. Fåglar flög omkring på den nästan molnfria himlen, en liten å flöt förbi och grodor kväkte vid stenarna. Plötsligt hörde Hampus ett litet rop. Han vände sig om för att se om det var Sofia. Det var då han fick syn på den. En liten varelse som hoppade upp och ner av förväntan framför en sten vid bäcken. 
”De har anlänt! Äntligen! Vi är äntligen fria igen” utropade den med sin kraxiga röst. 
Sofia ställde sig bakom Hampus. 
”Är det.. Är det en dvärg?” frågade hon. 
Hampus nickade. ”Jag tror det! De är väl inte farliga?”
”Det kommer vi att få reda på snart” skrattade hon. Hon gick fram till den lilla dvärgen, som bar ett par blåa hängselbyxor och ställde sig framför den. 
”Hej”, började hon. ”Vem är du?”
Dvärgen stirrade på henne med stora ögon. Sen böjde vördnadsfullt ner i en stor bugning. 
”Jag är Thomas den Gode. Följ med mig!”
Sofia skrattade och vinkade på Hampus. ”Kommer du?”

Sofia och Thomas vandrade i tystnad ner för den lilla skogsstigen med Hampus haltande efter sig. Hampus hörde små ljud i skogen, små insekter som surrade, men också andra ljud. Det lät som melodier som torra, ljusa röster sjöng. Rösterna verkade komma allt närmare och han vände sig om för att se vad det var. Förvånat såg han allt fler små dvärgar kika fram bakom stenar, trädstammar och stubbar. När de såg att han sett dem, hoppade de fram och marscherade med. Sången växte i styrka, i takt med att fler dvärgar hört den goda nyheten. 
”De har kommit!” viskade de med varann. ”De är äntligen här för att rädda oss!”

Sofia märkte att skogen blev allt mörkare, träden stod tätare nu än innan. Hon kände sig lite instängd, för det var något hon alltid gjort i trånga utrymmen. Men känslan släppte snart, eftersom hela tåget av dvärgar kommit fram till en glänta. I mitten av gläntan stod en stor tron, gjord av grankvistar. Thomas gick långsamt och tyst fram till tronen. 
”Ers majestät! De har anlänt.” 
Den ytterst lilla dvärgen, klädd i grönt sammetstyg, log stort. 
”Thomas! Det är fantastiska nyheter, vet du! Är det dessa två?” frågade hon med den kraxigaste rösten som Sofia någonsin hört. Thomas nickade stolt. 
”Jag hittade de i skogen. De är äntligen här!” 
Sofia bugade sig, som hon sett alla de andra dvärgarna göra. 
”Ers majestät, vi, Hampus och jag, var bara ute på en liten promenad, så kom det lite rök och vi kom hit. Så jag är ledsen att säga att jag inte vet vad du pratar om.”

Alla dvärgar bakom Hampus stämde plötsligt in i en lång ramsa. 
”De ska komma genom rök och ånga.
De ska återvända genom rök och ånga.
Under rök och ånga ska de utföra sitt arbete.”
”Det är ni”, utbrast Drottningen över Dvärgarnas Rike. ”Ni är de enda som kan hjälpa oss! Sätt er här, vi ska förklara.”
Men innan någon av 15-åringarna kunde sätta sig ner på den mjuka mossan, ropade en liten dvärg i röda shorts: 
”Men Ers Majestät! Det är snart dags för den dagliga skuggan.”
Drottningen log tacksamt mot den lilla dvärgen. ”Tack, Tina! Vi kan vänta lite.”

Moln drog upp på himlen och förmörkade hela himlen. Solen syntes inte längre. Sofia och Hampus hade satt sig ner bredvid varann och Thomas. 
”Vad är den dagliga skuggan?” frågade Sofia. 
Thomas rös. 
”Det är Älvrikets dagliga påminnelse om att det blir starkare för varje dag. Varje sekel blir de väldigt starka och de vill få oss att bli rädda.”
”Ja!” ropade en lite större dvärg. ”Älvorna vill oss ont. De vill utrota oss!”
”Varför?” undrade Hampus förvånat. När han var liten och hört berättelser hade älvorna alltid varit de snälla, underbara varelserna. 
”Det är gen de har” förklarade Drottningen. Hennes lilla ansikte log trots all nervositet. ”Om 1 vecka är det dags igen efter 100 år. Då är de så starka att de kan tillverka ett gift och döda oss alla. Och det är det ni måste hjälpa oss med.”

… Älvorna är ett folk som vill leva ensamma i en skog. Får de inte det, skadar de andra så länge innan de får det. Deras vingar är gjorda av tunna diamanter och kan skära igenom alla personer. Varje manlig älva har ett trollspö som med ett vift kan spränga vilken människa eller älva som helst i tusen bitar. Dvärgar kan inte få den här förtrollningen på sig eftersom de omges av en liten ljusvägg som skyddar dem. Det enda som kan förstöra en älva är människoblod på hälls på Kungens huvud…

Sofia tystnade och lade undan boken hon fått låna av Dvärgdrottningen. Älvorna lät som riktigt hemska varelser. De behövde röjas undan. Och det var Hampus och hennes uppgift att göra det, förstod hon. Det var bara att ge sig av. 

Drottningen hade bett Thomas följa med de två tonåringarna på sin resa. De skulle vandra genom granskogen till Älvornas nuvarande del. Den lilla dvärgen Tina hade fixat mat, vilken mest bestod av en sorts svampgryta med blåbär. 

När solen gick upp, började de gå mot norr. Allt eftersom de kom längre in i skogen, blev den också mörkare, grenarna blev mer stickiga, solen försvann bakom ett enormt svart moln. 
”Vi är snart här” meddelade Thomas nervöst. 
Stämningen blev allt obekvämare ju djupare i skogen de kom. Mörkret slukade nästan allting. Några timmar senare bröt de upp efter en kort liten lunch och fortsatte marschera. Plötsligt hördes ett vinande genom luften. Sofia stirrade upp. En liten älva stirrade argt på dem. 
”Vad gör ni här?!” vrålade hon. Hennes glasklara vingar fladdrade som vassa knivar. 
Ingen av de tre resenärerna sa något. 
”Ta dem!” bestämde den lilla älvan. Massvis med älvor flög fram från träd och buskar. 
”Ska ske, Fiona!” skrek de.
”Döda dvärgen!” ropade Fiona.
Hampus och Sofia stirrade skräckslaget på när fyra älvor tog Thomas under armarna och förde bort honom. Han hann ljudlöst forma munnen till ett ”lycka till” innan han försvann. 

Nu kom även älvorna fram till Sofia och Hampus. Älvorna puttade de två kompisarna framför sig. De snubblade över rötter och stenar i marken. 
”Svara på våra frågor! Vem är ni? Var kommer ni ifrån? Varför är ni här?” frågade med ilskna röster. Sofia var vettskrämd. Vad hände nu? Skulle de komma härifrån levande. Men precis som Drottningen instruerat dem, så svarade de inte på några frågor.

De kom fram till ett stort slott och Hampus antog att Kungen bodde där. Ungdomarna blev inkastade i en cell och med vaktälvans sista mening: ”Ni får ingen mat om ni inte svarar på våra frågor” blev de lämnade ensamma. 
”Vi måste ha en plan” viskade Sofia. ”Om vi får prata med Kungen måste någon av oss springa fram och få blod på honom. 
”Lycka till med det” fnös Hampus. ”Vi kommer aldrig komma härifrån.”

Ute i stora salen pratade Fiona med Kungen. 
”Tortyr. Det funkar alltid på människor har jag hört.” 
Kungen nickade.
”Det låter som en riktigt bra idé. Men glöm inte del 3 av planen! Ska vi hämta dem, då?”

Hampus hörde dörren öppnas i mörkret och han skakade till Sofia som hade somnat i hans knä. 
”Sofia! Vakna, någon är här”. 
Sofia var genast klarvaken. 
”Kom ut. Kungen vill prata med er.”

När de beträdde den stora salen fanns det, precis som i dvärgarnas glänta, en stor tron. På denna satt en stor älva, med ett trollspö i handen. Hampus slog lätt till Sofias hand, som de hade bestämt att han skulle göra. Detta var Sofias signal. Hon rusade fram till Kungen, plockade fram en kniv ur fickan, skar ett stort sår i armen och lät blodet droppa på Kungens huvud. Han skrattade bara. 
”De är smarta, de små barnen.” Han ansiktsuttryck blev hårt. ”Tortyr på flickan. Nu!” vrålade han. 

Hampus kände att han började må illa när han såg Sofia hissas upp i ett rep i taket. Själv hade han blivit fastspänd i en stol. Sofia såg ut att lida där uppe. Medan repet började snurra för att sedan bli smalare, så att hon skulle få svårt andas kom en annan stor älva in i rummet. 
”Vi ville kolla hur mycket ni visste!” log han hånfullt. ”Ni vet hur man utrotar oss i alla fall. Vad bra att vi inte hade Kungen sittande på tronen. Låt mig presentera, Kungen av Älvriket.” Han pekade på en annan dörr i det mycket utsmyckade rummet. In flög den hemskaste älva han någonsin sett. Den var stor, med ett groteskt leende och stora, skarpa vingar. Han ställde sig mitt i rummet, på det blankpolerade marmorgolvet och såg sig omkring. 

Sofia tittade runt i rummet. Kungen stod precis under henne. Hon mådde illa, snart skulle repet nästan krossa hennes revben. Sofia kände nervositeten. Hur skulle de ta sig ut ur det här? Repen började spännas och hon försökte andas lugnt och inte för mycket. Plötsligt kände hon något rinna ner vid munnen. Grät hon? Hon brukade annars aldrig gråta, men i den här stunden så visste hon faktiskt inte. Hon sträckte ut tungan för att smaka på vätskan. Den droppade ner, föll genom rummet och träffade kungen i huvudet. Kungen stirrade uppåt och stötte ut ett fruktansvärt vrål. Blodet från Sofias näsa hade träffat Kungens kala hjässa. 

Hampus såg långsamt Kungen försvinna upp i ånga och rök, samtidigt som alla de andra älvorna i rummet förvandlades till is. Sol strömmade in genom fönstren av is i salen. 
”Vi klarade det, Sofia! Tack och lov att du fick näsblod!” 
Sofia svarade inte. Hampus såg upp mot henne och insåg att repen fortfarande tryckte allt starkare på henne bröstkorg och lungor. Han försökte resa sig, men var själv fortfarande fastspänd i den hårda trästolen. 

Sofia snappade efter luft, den höll på att ta slut. De hade hjälpt dvärgarna i alla fall, och det var hon glad för. Hampus satt nere i stolen och försökte komma loss ur repen. Precis när Sofia trodde att hon tog sitt sista andetag, öppnades de stora salportarna och Thomas kom in. Han upptäckte Sofia uppe i luften. 
”Andas lugnt” instruerade han. ”Jag hjälper dig!”
Han ilade fram till maskinen som kontrollerade repens fart och styrka. På en sekund hade han stängt av den och Sofia lät den värdefulla luften strömma in i lungorna igen. 
”Tack” flämtade hon. ”Tack så mycket!” 

Redan på halva vägen tillbaka, såg de dvärgarna skuttandes komma emot dem. Drottningen ledde hela truppen. Hon bugade sig för de tre hjältarna. 
”Vi är er evigt tacksamma!” skrattade hon. ”Ni har hjälpt oss alla att överleva. Vi kommer aldrig att glömma er. Här har ni varsin liten present som tack.”

Samma rök/ånga som de redan sett två andra gånger under sin ofrivilliga resa dök upp, och Sofia och Hampus slungades ut tillbaka till industriområdet. De landade i gräset utanför hålet i väggen. I handen höll de varsin liten snökula. I varje glaskula stod dvärgarna, Drottningen, Thomas, Sofia och Hampus tillsammans i en stor ring. Snön föll lugnt över dem och symboliserade fred och lugn. 


De två kompisarna tänkte inte så mycket mer på den resan. Men varje kväll lyste glaskulorna som stod på deras nattduksbord upp lite extra och snön började falla, som en påminnelse från Drottningen att dvärgarna fortfarande tackade dem. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar